Ska strax åka iväg till uppsala på min morfars begravning. Jag hatar verkligen begravningar, jag gråter även om det är någon som  jag inte känner. Asså morfar, när jag va liten, ungefär 6 år, var du den största idolen jag hade. Vi hade alltid så jävla kul du och jag. På vintern byggde vi snögubbar som skulle likna mormor, på våren plockade vi tussilago, och på sommaren byggde vi alltid upp mitt pippi långstrump tält i trädgården. Och på hösten, den tionde oktober, mmin födelsedag, kom alltid du och mormor till min skola och hämtade mig. Jag kommer ihåg hur vi gick hem, upp för den branta backen som var så jobbig att gå i att vi stannade och tog pauser. På julafton gick vi alltid runt och sjöng på låten Hey baberiba med burken. Vi dansade och sjöng så att grannarna nästan klagade. Sen vips, efter en sommar hade du blivit gammal och fick svårt att gå. Ingenting var som förut, allt var som försvunnet. Dom senaste månaderna jag träffat dig har det gjort ont i mig att se dig ha så svårt att sätta sig i en soffa. Du gick runt där i din lägenhet med din rullator och tänkte på ditt liv. Och sedan, en morgon i februari så fanns du inte mer. döden är en del av livet, men jag vill inte tänka så. Jag är glad för att jag alltid kommer se dig som den där glada och roliga morfarn som du var när jag va liten. Tack för allt, du gjorde verkligen min barndom speciell. Du ska veta att saker kommer inte vara som dom samma nu, inte när du inte finns, och jag kommer verkligen att sakna dig. Jag älskar dig morfar, du var verkligen den bästa killen som fanns. /Din Ester