Jag har tänkt på en sak, man är ju faktiskt sig själv, och jag har faktiskt kommit på lite vem jag själv är och jag kanske inte är så jätteglad för det, men jag är iallafall lite lättad. Jag är egentligen värsta blyg och för mig själv. Men jag försöker vara så "social" som möjligt, och såklart är det väl jag då också, men jag menar att egentligen kunde jag vart mycket tystare och så och trivts med det. Men nu när det är så, så borde man ju faktiskt gilla läget och vara den man egnetligen är. Den tysta kanske inte får lika mycket uppmärksamhet som den livliga, men vad tjänar man egentligen på den senare när man har lärt känna någon på riktigt. Man ska vara sig själv från början ! I like tyst!